Ett gammal inlägg från min förra blogg:

Alla hade vi väl någon kändis som vi hade en liten crush på när vi var i tonåren. Men vem hade en crush på en fiktiv person, dvs någon som inte existerar utanför bioduken eller tv-rutan? 

Jag hade en och det kanske är delvis därför som jag fortfarande älskar serien. Min "crusch" var Clark Kent i tv-serien Lois & Cark, som sändes under 90-talet. 

Det var inte för att han var Superman utan bara Clark Kent och det var så jag ville att min framtida kille skulle vara. Stark, men känslig på samma gång och kärleksfull. Vem vill inte ha en kille som älskar en lika mycket som Clark Kent älskar sin Lois Lane?

Vem var din crush?

Jag tänkte dela med mig av något ni inte visste om mig. Jag älskar att sjunga! 

Jag går ofta omkring och sjunger hemma, det vill säga när jag är ensam. Det går bara inte att sjunga när det folk hemma eller hör. Så fort någon är i närheten så är det som att trycka på off-knappen eller på mute. Det går bara inte! Inte ett ljud kommer ut. Med ett undantag! Så fort jag druckit lite alkohol så går det hur bra som helst att sjunga när någon hör, det är som att den spärren släpper helt. Singstar eller liknande funkar också för att få mig att sjunga har jag märkt!

Är det någon som känner igen sig? 

Sitter just nu och lyssnar på låten So Blessed med Mariah Carey. Den titeln stämmer rätt bra in på mig själv. Har aldrig funderat så mycket över det, men jag är verkligen blessed. Jag har en familj som alltid finns där. Jag vet att oavsett vad som händer så har jag dem på min sida. Det finns stunder i mitt liv då jag inte trott att det finns någon i hela världen som älskar mig, att ingen bryr sig. Fast jag tror att även då så visste jag någonstans undermedvetet att det inte var sant. 
Visst, det finns så mycket som jag inte har, men vad vore egentligen livet utan familjen? Inte mycket. 

Jag känner verkligen att min familj är en gåva. Det är inte alla som har den turen att få en familj som min. Visst är det saker man stör sig på ibland och att det kan bli tjafs ibland, men det går snabbt över. Jag älskar er, hoppas ni vet det.

Idag går det verkligen upp och ner i humöret. Förut var allt skit och nu känns det bra igen och är redo att ge mig ut i kylan för en promenad till affären. Känns som att jag har en förkylning på gång, så ska handla lite citron och ingefära som förhoppningsvis kommer att hålla förkylningen borta!

Ingen bra början på det nya året... 

Börjar med att jag får ringa kundtjänst på Telia för att jag inte får någon ordning på nya bredbandet. Visar sig då att jag inte alls behöver ha en grej som tjejen jag pratade med sa när jag skaffade det, så imorgon blir det ner till Telia för att reklamera. Tänker faan inte betala för något jag inte behöver!

Utöver det så har jag en skitdag med vinterdepressionen. Minsta motgång känns oöverkomlig och tårarna är hotande nära.

Vill faan inte må så här längre! Kan verkligen ett par missade dagar av tabletterna göra så stor skillnad??

Jag har verkligen ingen som helst inspiration i bloggandet just nu, men här kommer i alla fall lite bilder på det jag fick i julklapp. Bättre sent än aldrig ;)

Från mamma och pappa.

Från mormor.

Från brorsan.

Från mamma och pappa.

Ytterligare en bok från mamma och pappa.

Cupcakes-skålar från syrran och hennes sambo.

Från, ja som ni ser, mamma och pappa.

Dubbelring från mamma och pappa som jag fick på morgonen.

Örhängen från mamma och pappa.

Klockhalsband från mamma och pappa (har haft den på mig varenda dag sedan jag fick den).

En mysig filt till kalla kvällar i soffan fick jag av mormor.

En väggdekor till köket fick jag av syrran och hennes sambo.  

Fick även en ring från en vän till familjen och hennes dotter, men den har jag tyvärr inte hunnit ta något kort på än, så det kommer senare.